Naturvårdslag (1964:822)

1 §

Naturen utgör en nationell tillgång som skall skyddas och vårdas. Den är tillgänglig för alla enligt allemansrätten. Envar skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med naturen. Kan vid arbetsföretag eller eljest skada å naturen ej undvikas, skola de åtgärder vidtagas som behövas för att begränsa eller motverka skadan. Lag (1974:1025).

2 §

Naturvården är en såväl statlig som kommunal angelägenhet. Länsstyrelsen har att verka för naturvården i länet. Statens naturvårdsverk har överinseende över naturvården i riket. Lag (1967:377).

3 §

Vid prövning av frågor som rör naturvård skall tillbörlig hänsyn tas till övriga allmänna och enskilda intressen. Härvid skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m. m. tillämpas. Beslut i frågor som avses i 7--11 §§, 13 §, 18 § första, andra och femte styckena, 18 c §, 18 d §, 19 § samt 20 § andra stycket får inte meddelas i strid mot en detaljplan eller områdesbestämmelser. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras. Lag (1991:641).

3 a §

Med avseende på den kulturpräglade naturmiljön är lagen tillämplig i den mån skydd ej gäller enligt lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. Om skydd mot viss miljöfarlig verksamhet finns bestämmelser i miljöskyddslagen (1969:387). Lag (1991:641). Nationalparker

4 §

I syfte att bevara större sammanhängande område av viss landskapstyp i dess naturliga tillstånd eller i väsentligen oförändrat skick kan staten tillhörig mark avsättas till nationalpark. Lag (1982:1097).

5 §

Angående nationalparkers vård och förvaltning förordnar regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får för varje särskild nationalpark meddela de föreskrifter beträffande rätten att färdas över nationalparken eller annars vistas där och beträffande ordningen i övrigt inom området, som behövs för att tillgodose ändamålet med nationalparken. Lag (1986:262).

6 §

har upphävts genom lag (1991:641). Naturreservat

7 §

Område, som finnes böra särskilt skyddas eller vårdas på grund av sin betydelse för kännedomen om landets natur, sin skönhet eller eljest märkliga beskaffenhet eller emedan området är av väsentlig betydelse för allmänhetens friluftsliv, må av länsstyrelsen förklaras som naturreservat. Länsstyrelsen får inte avsätta ett område till naturreservat, om syftet med åtgärden i allt väsentligt kan tillgodoses genom att området i stället med stöd av 19 § förklaras som naturvårdsområde. Lag (1982:1097).

8 §

I beslut om bildande av naturreservat skall angivas grunden för beslutet samt föreskrivas de inskränkningar i rätt att förfoga över fastighet som finnas nödiga för att trygga ändamålet med reservatet, såsom förbud mot bebyggelse, uppförande av stängsel, täktverksamhet, uppodling, dikning, plantering, avverkning, jakt, fiske och användning av bekämpningsmedel. Finnes sedermera att ny grund bör gälla för reservatet eller att ytterligare inskränkningar erfordras, äger länsstyrelsen meddela härav påkallat beslut.

9 §

Erfordras för tillgodoseende av ändamålet med naturreservat att vägar, parkeringsplatser, vandringsleder, raststugor, tältplatser, badplatser, sanitära inrättningar eller liknande anordningar anläggas inom området eller att där företages gallring, röjning, slåtter, plantering, avspärrning eller dylik åtgärd eller att allmänheten beredes tillträde till mark inom området där den eljest ej skulle ägt att fritt färdas, må länsstyrelsen förplikta ägaren att tåla sådant intrång.

10 §

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer äger meddela sådana föreskrifter om vad allmänheten har att iakttaga inom naturreservat som erfordras för att trygga ändamålet med reservatet. Lag (1974:1025).

11 §

Då fråga uppkommit om bildande av naturreservat eller om meddelande av beslut enligt 8 § andra stycket, må länsstyrelsen för viss tid, högst tre år, meddela förbud mot att beträffande det berörda området utan länsstyrelsens tillstånd vidtaga åtgärd som strider mot syftet med de ifrågasatta reservatföreskrifterna. Om särskilda skäl äro därtill, må förbudets giltighetstid av länsstyrelsen förlängas med högst tre år.

12 §

Länsstyrelsen får i särskilda fall medge undantag från meddelade reservatföreskrifter. Om det finns synnerliga skäl, får den myndighet som meddelade beslut enligt 7-10 §§ helt eller delvis upphäva beslutet. Att därvid regeringens tillåtelse behövs i vissa fall följer av 19 c §. Meddelas beslut enligt första stycket för att lämna rum för arbetsföretag, får länsstyrelsen föreskriva att företaget skall bekosta en särskild undersökning av naturreservatet eller särskilda åtgärder för att bevara det eller på annat sätt gottgöra intrånget i naturvårdsintresset. Ett beslut enligt första stycket som avser en skyddad våtmark får meddelas endast om intrånget i naturvårdsintresset i skälig utsträckning gottgörs. Lag (1997:338). Naturminnen

13 §

Till fastighet hörande naturföremål, som finnes böra särskilt skyddas eller vårdas på grund av sin betydelse för kännedomen om landets natur, sin skönhet eller eljest märkliga beskaffenhet, må jämte erforderligt område på marken av länsstyrelsen fridlysas såsom naturminne. Markområdet skall avpassas efter vad som kräves för att bevara naturföremålet och bereda med hänsyn till dess art och betydelse nödigt utrymme däromkring. Vad i 8--12 §§ stadgas om naturreservat skall i tillämpliga delar gälla beträffande naturminne. Särskilda bestämmelser till skydd för växt- och djurarter

14 §

Finns det risk för att en växtart kan komma att försvinna eller utsättas för plundring eller krävs det för att uppfylla Sveriges internationella åtaganden om skydd av en vilt levande växtart, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om förbud att inom landet eller en del av landet ta bort eller skada eller ta frö från en växt av den arten där den växer vilt. Lag (1994:1821).

14 a §

Finns det risk för att en djurart kan komma att försvinna eller krävs det för att uppfylla Sveriges internationella åtaganden om skydd av vilt levande djurart, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om förbud att inom landet eller del av landet döda, skada eller fånga vilt levande djur av den arten, om det inte sker till försvar mot angrepp på person eller värdefull egendom, samt att ta bort eller skada ett sådant djurs ägg, rom eller bo. Särskilda bestämmelser gäller om att döda eller fånga djur, när åtgärden är att hänföra till jakt eller fiske. Lag (1994:1821).

14 b §

Om det, utöver förbud enligt 14 eller 14 a § eller fredning enligt jaktlagstiftningen, behövs särskilt skydd för en djur- eller växtart inom ett visst område, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter som inskränker rätten till jakt eller fiske eller allmänhetens eller markägarens rätt att uppehålla sig inom området. Lag (1994:1821).

14 c §

Till skydd för vilt levande djur- och växtarter eller naturmiljön får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om förbud mot eller särskilda villkor för att sätta ut exemplar av sådan art i naturmiljön. Vad som sägs i första stycket gäller inte när föreskrifter som avses där finns i annan lag. Lag (1994:1821). Särskilda bestämmelser till skydd för friluftslivet

15 §

Strandskydd råder vid havet och vid insjöar och vattendrag. Syftet med strandskyddet är att trygga förutsättningarna för allmänhetens friluftsliv och att bevara goda livsvillkor på land och i vatten för växt- och djurlivet. Strandskyddet omfattar land- och vattenområdet intill 100 meter från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får utvidga det till högst 300 meter från strandlinjen när det behövs för att tillgodose något av strandskyddets syften. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får förordna att strandområde som uppenbart saknar betydelse för att tillgodose strandskyddets syften inte skall omfattas av strandskydd. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får, om det finns särskilda skäl, förordna att strandskyddet skall upphävas för ett strandområde som avses ingå i en detaljplan eller omfattas av områdesbestämmelser enligt plan- och bygglagen (1987:10). Lag (1994:854).

15 a §

har upphävts genom lag (1974:1025).

16 §

Inom strandskyddsområde får ej helt ny byggnad uppföras eller befintlig byggnad ändras för att tillgodose ett väsentligen annat ändamål än det, vartill byggnaden tidigare varit använd, och ej heller utföras grävnings- och andra förberedelsearbeten för bebyggelse som nu sagts. Ej heller får i annat fall inom strandskyddsområde utföras anläggning eller anordning, varigenom mark tages i anspråk såsom tomt eller allmänheten på annat sätt hindras eller avhålles från att beträda område där den eljest skulle ägt att färdas fritt. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela sådana föreskrifter om vad allmänheten har att iakttaga inom strandskyddsområde som behövs för att trygga ändamålet med strandskyddet. Första stycket gäller inte 1. anläggningar eller åtgärder som behövs för jordbruket, fisket, skogsskötseln eller renskötseln och ej tillgodoser bostadsändamål, eller 2. företag till vilka tillstånd har lämnats enligt 4 kap. lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m. m., vattenlagen (1983:291) eller miljöskyddslagen (1969:387). Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att första stycket inte skall gälla sådana byggnader, anläggningar eller anordningar som utgör komplement till befintlig bebyggelse på en tomtplats och som förläggs längre från stranden än huvudbyggnaden. Lag (1991:641).

16 a §

Länsstyrelsen får medge dispens från bestämmelserna i 16 § första stycket, när särskilda skäl föreligger. Om dispens medges, skall länsstyrelsen bestämma i vilken utsträckning mark får tas i anspråk som tomt eller annars användas för det avsedda ändamålet. Ett beslut om dispens upphör att gälla om den åtgärd som avses med dispensen inte har påbörjats inom två år eller avslutats inom fem år från den dag då beslutet vann laga kraft. Lag (1991:641).

17 §

Finnes på område, som är av betydelse för friluftslivet, eller i områdets närhet stängsel som hindrar eller försvårar tillträdet till mark inom området där allmänheten eljest skulle ägt att fritt färdas, får länsstyrelsen förelägga den som håller stängslet att anordna grind eller annan genomgång. Är det uppenbart att stängslet endast avser att utestänga allmänheten från området, får föreläggande meddelas om borttagande av stängslet. Vad nu sagts om stängsel skall äga motsvarande tillämpning beträffande dike. Skyltar varigenom allmänheten avvisas från ett visst område får inte finnas uppsatta utan tillstånd av den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet. Tillstånd behövs dock inte, om det är uppenbart att allmänheten inte får färdas fritt inom området eller att skylten likväl är behörig. Har en skylt uppsatts i strid mot andra stycket, får nämnden förelägga den som är ansvarig för åtgärden att ta bort skylten. Lag (1991:1696). Särskilda bestämmelser till skydd för naturmiljön Lag (1974:1025).

18 §

Täkt av sten, grus, sand, lera, jord, torv eller andra jordarter för annat ändamål än markinnehavarens husbehov får ej ske utan länsstyrelsens tillstånd. Vad nu sagts avser dock ej täkt i vattenområde vartill tillstånd lämnats enligt vattenlagen (1983:291) eller fordras enligt lagen (1966:314) om kontinentalsockeln eller täkt av torv vartill bearbetningskoncession har meddelats enligt lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter. Länsstyrelsen får förelägga den som söker täkttillstånd att, vid äventyr att ansökningen avvisas, lägga fram utredning som belyser behovet av täkten samt en täktplan av erforderlig omfattning. Tillståndet skall förenas med de villkor som behövs för att begränsa eller motverka företagets menliga inverkan på naturmiljön. Täkttillstånd får beviljas endast om sökanden ställt säkerhet för de villkor som skall gälla för tillståndet. Visar sig säkerheten otillräcklig, får länsstyrelsen föreskriva att tillståndet skall gälla endast om ytterligare säkerhet ställs. Om särskilda skäl föreligger, får länsstyrelsen befria sökanden från kravet på säkerhet. Staten, kommuner och landstingskommuner behöver inte ställa säkerhet. Om fullgörandet av föreskriven åtgärd ankommer på annan än markens innehavare, är innehavaren skyldig tåla att åtgärden vidtages. Täkttillstånd skall vägras den som inte fullgjort sina skyldigheter enligt tidigare tillstånd, om inte särskilda omständigheter föranleder annat. Har tio år förflutit från det täkttillstånd har vunnit laga kraft, får länsstyrelsen upphäva tillståndet helt eller delvis eller förena tillståndet med ändrade villkor. Visar det sig att föreskrivna villkor inte i den utsträckning som behövs begränsar eller motverkar företagets menliga inverkan på naturmiljön, får länsstyrelsen före utgången av den angivna tiden förena tillståndet med de ytterligare villkor som behövs. Lag (1991:641).

18 a §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för den som, 1. exploaterar en täkt som kräver tillstånd enligt 18 §, 2. exploaterar en täkt med tillstånd enligt vattenlagen (1983:291), eller 3. bedriver stenkrossrörelse att lämna de uppgifter om verksamheten som behövs som underlag för planering av naturvården. Regeringen får föreskriva att den som innehar tillstånd till täkt som avses i första stycket 1 eller 2 skall lämna uppgift till länsstyrelsen om vem som är exploatör av täkten. När uppgift saknas om vem som är exploatör av en täkt för vilken tillstånd getts skall vid tillämpning av denna paragraf eller föreskrifter som meddelats med stöd av paragrafen tillståndshavaren anses som exploatör av täkten. Lag (1996:6).

18 b §

Efter åtagande av en kommun får länsstyrelsen överlåta åt den kommunala nämnd som kommunen bestämmer att utöva tillsyn över att täkter inom kommunen inte utförs i strid mot 18 § och att villkor som är förenade med tillstånd till täkt inte åsidosätts. Lag (1982:1097).

18 c §

Åtgärder som utförs för att avvattna mark, för att sänka eller tappa ur en sjö eller för att skydda mot vatten, när syftet med åtgärden är att varaktigt öka en fastighets lämplighet för något visst ändamål (markavvattning), får inte vidtas utan länsstyrelsens tillstånd. Vid tillståndsprövningen skall beaktas om åtgärderna leder till vattenföroreningar. Ett tillstånd till markavvattning skall förenas med de villkor som behövs för att begränsa eller motverka menlig inverkan på naturmiljön av företaget. I tillståndet skall anges inom vilken tid åtgärderna skall vara utförda. För detaljdränering genom täckdikning krävs tillstånd endast om det föreligger sannolika skäl att företaget medför menlig inverkan på naturmiljön. Tillstånd behövs inte för markavvattning som sker i samband med täkt av torv vartill tillstånd har lämnats enligt lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter m. m. Tillstånd behövs inte heller för att utföra rensningar för att bibehålla vattnets djup eller läge. Om en markavvattning inte skulle medföra någon menlig inverkan på naturmiljön inom ett område, får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, länsstyrelsen beträffande detta område föreskriva undantag från skyldigheten att söka tillstånd enligt första stycket. Lag (1991:641).

18 d §

Regeringen får beträffande områden, där det är särskilt angeläget att våtmarkerna bevaras, förbjuda markavvattning som skulle kräva tillstånd enligt 18 c §. Lag (1991:641).

19 §

Område, inom vilket särskilda åtgärder behövs för att skydda eller vårda naturmiljön men som med hänsyn till den begränsade omfattningen av åtgärderna eller andra omständigheter inte lämpligen bör avsättas till naturreservat, kan av länsstyrelsen förklaras som naturvårdsområde. Är åtgärd som bör vidtagas så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av en fastighet inom området, skall denna del dock avsättas till naturreservat. I beslut om bildande av naturvårdsområde skall angivas grunden för beslutet och föreskrivas de inskränkningar i nyttjandet av fastighet som behövas för att trygga ändamålet med beslutet såsom förbud mot eller föreskrifter i fråga om byggnad, upplag, schaktning, plantering och avverkning samt skyldighet för ägaren att tåla att på hans mark utföres röjning, plantering eller annan liknande åtgärd. Föreskrift kan innefatta förbud att vidtaga viss åtgärd utan länsstyrelsens tillstånd. 8 § andra stycket och 10--12 §§ äga motsvarande tillämpning i fråga om naturvårdsområde. Lag (1987:133).

19 a §

En förteckning över sådana områden som bör beredas skydd i enlighet med Sveriges internationella åtaganden om skydd av naturområden skall upprättas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Av förteckningen skall framgå vilket områdesskydd och vilka skyddsföreskrifter i övrigt som ansetts behövliga för att de internationella åtagandena skall uppfyllas. Ett område som tagits upp i en förteckning enligt första stycket skall så snart som möjligt ges nödvändigt skydd i enlighet med 4, 5, 7, 8, 10, 14 b, 19 eller 20 §. Lag (1994:1821).

19 b §

Regeringen får förklara ett område som tagits upp i förteckningen enligt 19 a § som särskilt skyddsområde. Ett område som av Europeiska ekonomiska gemenskapen utpekats som ett område av intresse för gemenskapen skall av regeringen förklaras som särskilt bevarandeområde. Lag (1994:1821).

19 c §

För ett område som förklarats som särskilt skydds- område eller som särskilt bevarandeområde enligt 19 b § får beslut enligt 7, 8, 10, 14 b, 19 e1ler 20 § inte upphävas helt eller delvis utan regeringens tillåtelse. Detsamma gäller i fråga om undantag från nämnda skyddsföreskrifter. Första stycket gäller inte beslut om undantag, om det är uppenbart att den verksamhet som prövas kommer att orsaka endast obetydlig skada på områdets naturvärden. Lag (1997:338).

20 §

Kan arbetsföretag, som ej omfattas av tillståndstvång enligt 18, 18 c eller 19 §, komma att väsentligt ändra naturmiljön, skall, innan företaget utföres, samråd ske med länsstyrelsen. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan föreskriva att inom landet eller del därav anmälan för samråd alltid skall göras i fråga om särskilda slag av arbetsföretag. Beträffande arbetsföretag som sägs i första stycket får länsstyrelsen förelägga företagaren att vidta de åtgärder som behövs för att begränsa eller motverka skada på naturmiljön. Om sådana åtgärder inte är tillräckliga och det är nödvändigt från naturvårdssynpunkt, får länsstyrelsen förbjuda företaget. Bestämmelserna i denna paragraf omfattar inte företag till vilka tillstånd har lämnats enligt vattenlagen (1983:291) eller miljöskyddslagen (1969:387). Lag (1991:641).

21 §

Arbetsföretag som kan skada naturmiljön får inte utföras inom sådana mindre mark- eller vattenområden (biotoper) som utgör livsmiljö för utrotningshotade djur- eller växtarter eller som annars är särskilt skyddsvärda. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fastställer vilka biotoper som skall omfattas av första stycket. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får vidta de åtgärder som behövs för att vårda biotoper som avses i första stycket. Innan någon åtgärd vidtas skall den som äger eller har särskild rätt till området underrättas särskilt. Lag (1991:641).

21 a §