Lag (1938:274) om rätt till jakt

1 §

Den som har rätt till jakt äger att, med de undantag och inskränkningar som äro stadgade i denna lag eller annan författning, å det område jakträtten omfattar utan intrång av annan jaga samt döda eller fånga vilda däggdjur och fåglar samt deras ungar ävensom tillägna sig sådana fåglars bon och ägg. Jakrättsinnehavaren bör genom ändamålsenlig och efter tillgången på villebråd lämpad jakt ävensom, där så lämpligen kan ske, genom åtgärder för villebrådets skydd och förkovran sörja för bevarandet av ett artrikt och livskraftigt villebrådsbestånd (jaktvård). Jaktvården skall städse bedrivas under hänsynstagande till jordbrukets och skogsskötselns ävensom andra näringars intressen.

2 §

1 mom. Jakträtt tillkomme, där ej annorledes stadgas i denna lag, en var jordägare å honom tillhörigt område. Lag (1950:598). 2 mom. Finnes enligt lagen om gräns mot allmänt vattenområde allmänt vatten vid stranden av ö som utgör fastighet eller del därav, have strandens ägare jakträtt jämväl å det allmänna vattnet intill etthundra meter från strandlinjen, bestämd på sätt i nämnda lag sägs. Skulle med tillämpning av vad sålunda stadgats flera strandägare erhålla jakträtt å samma allmänna vattenområde, skall en var av dem hava jakträtt å den del av området som är hans strand närmast. Lag (1950:598). 3 mom. Å allmänt vatten annorstädes än i 2 mom. avses ävensom på holmar, klippor och skär som ej höra till visst hemman må, där ej regeringen för visst område annat förordnat, jakt icke idkas utan tillstånd av länsstyrelsen. Lag (1974:1069).

3 §

har upphävts genom lag (1973:1154).

4 §

Å samfällighet må delägarna, där de ej annorledes åsämjas, allenast för egna behov utöva jakträtt. Äro särskilda föreskrifter gällande om samfällighetens förvaltning, äga delägarna i enlighet därmed fatta beslut om jakträttens tillgodogörande för gemensam räkning. I annat fall må bestämmelse om jakträtten träffas efter ty är stadgat i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter. Avgärda by have jakträtt allenast å sina ägor inom hank och stör. Lag (1973:1154).

5 §

1 mom. Den som äger väg have icke jakträtt därå, med mindre han äger mark därtill. Den som äger marken å bägge sidor av väg have, ändock han icke äger vägen, jakträtt därå. Går väg i gränsen mellan skilda ägares mark och äger ingen av dem vägen, have var och en av dem jakträtt å vägen. 2 mom. Å område, hörande till järnväg, spårväg eller kanalverk, må ej idkas jakt, med mindre fråga är om åtgärder, som erfordras för trafikanläggningens skyddande mot skada av villebråd. Utan hinder av vad i första stycket stadgas må dock rätt att jaga å där avsett område av anläggningens ägare upplåtas till innehavare av jakträtt å angränsande mark. Lag (1951:290).

6 §

Å mark vilken såsom tvistig blivit ställd under förbud må icke någon av de tvistande utan överenskommelse jaga.

7 §

Boställshavare, kronohemmans åbo och, inom de sex nordligaste länen, innehavare av kronotorp, skogstorp eller odlingslägenhet å kronomark samt den som med nyttjanderätt innehar å sådan mark upplåtet kolonat ävensom innehavare av fjällägenhet ovan odlingsgränsen inom Norrbottens och Västerbottens län äge jakträtt å fastighetens ägor; dock skall den innehavare av kronotorp, skogstorp, odlingslägenhet, kolonat eller fjällägenhet sålunda medgivna jakträtten icke innefatta rätt till jakt efter älg. Är eljest mark för jordbruk genom arrendeavtal eller annorledes åt någon upplåten, äge brukaren, där ej annat avtalats, nyttja den jakt som hör till marken. Lag (1980:895).

8 §

Är genom urminnes hävd eller genom särskilt stadgande, avtal, dom eller skattläggning eller på annat lagligt sätt än här ovan sägs bestämt om någons rätt till jakt vare det gällande. Servitut, som innefattar jakträtten å viss fastighet, må dock, sedan femtio år förflutit från servitutets tillkomst, ändå att sådana omständigheter icke visas föreligga som avses i 7 § första stycket lagen om servitut, på yrkande av ägaren till den fastighet som besväras av servitutet av domstol förklaras förfallet, såvida ej ägaren till den fstighet till vars förmån det gäller bestrider yrkandet och servitutet finnes böra i jaktvårdens intresse bestå. Har yrkande som nyss sagts avslagits, må förnyad prövning av frågan påkallas, sedan tio år förflutit efter utgången av förstnämnda tid, och sedermera efter utgången av varje ny tid av tio år.

9 §

Jakträtt, som åt någon upplåtes annorledes än i sambad med markens upplåtande till brukande, må icke utan upplåtarens eller hans rättsinnehavares samtycke överlåtas å annan.

10 §

har upphävts genom lag (1980:895).

11 §

har upphävts genom lag (1980:895).

12 §

har upphävts genom lag (1980:895).

13 §

har upphävts genom lag (1980:895).

14 §

1 mom. Uppehåller sig björn, varg, järv eller lo bevisligen i trakten, får jakt efter sådant djur företagas på annans jaktområde, i den mån regeringen eller myndighet, som regeringen bestämmer, tillåter det. Lag (1974:1069). 2 mom. Den som vid yrkesfiske tillfälligtvis påträffar säl, får döda och behålla djuret oberoende av vem jakträtten tillkommer, om ej regeringen eller myndighet, som regeringen bestämmer, förordnar annat. Lag (1974:1069).

15 §

1 mom. Den som tillfälligtvis påträffar djur tillhörande någon av arterna mullvadar, sorkar (utom bisamråtta), lämlar, råttor, skogsmöss och husmöss får döda och behålla djuret, även om jakträtten tillkommer annan. Inkommer räv, grävling, iller, mink, hermelin, vessla, ekorre, vildkanin, igelkott, fladdermus, duvhök, sparvhök, kråka, råka, kaja, skata, björktrast (snöskata), nötskrika, pilfink eller gråsparv i gård eller trädgård, har den som bor där eller innehar trädgården samt dennes folk rätt att döda och behålla djuret, även om jakträtten tillkommer annan. Likaledes får björn, varg, järv eller lo som inkommer i gård eller trädgård av nämnda personer dödas. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer äger förordna om undantag från första eller andra stycket eller om tillämpning av något av dessa stycken på annan djurart än som anges där. Lag (1974:1069). 2 mom. Har jämlikt särskilda bestämmelser rätt tillagts jakträttsinnehavaren att utan hinder av stadgat förbud döda vissa eljest fridlysta fåglar, då sådant erfordras till förekommande av avsevärd skada i trädgård, eller att, oberoende avv stadgad fridlysning, avlägsna eller förstöra sådana fågelbon, som blivit byggda i eller på byggnad eller i gård och därigenom förorsaka olägenhet eller skada, ävensom i dylika bon varande ägg, skall enahanda rätt tillkomma jämväl de i 1 mom. omförmälda personerna i fråga om där avsedd gård eller trädgård. Innehavare av trädgård, anläggning för fruktodling eller plantskola skall, ändock att han där icke äger jakträtt, hava samma rätt att inom anläggningen fälla eljest fridlyst hare, som enligt vad därom må vara stadgat är jakträttsinnehavaren medgiven. Sålunda fälld hare tillkommer jakträttsinnehavaren.

16 §

Har någon vid olovlig jakt sårat älg, hjort eller rådjur och har djuret tagit sin tillflykt till annans jaktområde, vare den jagande pliktig att därom skyndsamt underrätta jakträttsinnehavaren eller den som innehar marken eller någon av deras folk. Lag (1963:606).

17 §

Utan särskilt tillstånd av den som innehar marken må jakträttsinnehavaren icke söka efter vilt eller eljest idka jakt i gård eller trädgård. Vad i första stycket stadgas skall ock, så vitt avser tiden från och med den 1 maj till dess grödan är avmejad, äga tillämpning beträffande åker som är besådd med säd eller gräs; dock att jakt som äger rum efter föreläggande eller förordnande enligt 24 § 1 mom. må företagas jämväl å dylik åker, då länsstyrelsen finner sådant nödvändigt för det med jakten avsedda ändamålet.

18 §

1 mom. Björn, varg, järv, lo, fjällräv, utter, svarthalsad dopping, rördrom, salskrake, bivråk, fiskgjuse, trana, skärfläcka, lunnefågel, gråspett, vitryggig hackspett, mellanspett, kungsfiskare, biätare, blåkråka, härfågel, sommargylling eller djur tillhörande någon av grupperna valar, storkar, trappar, örnar, glador, falkar, kärrhökar och ugglor, utom kattuggla, som dödas, fångas eller anträffas som fallvilt, tillfaller kronan oberoende av vem jakträtten tillkommer, om ej regeringen eller myndighet, som regeringen bestämmer, förordnar annat. Lag (1974:1069). 2 mom. Älg, hjort eller rådjur som dödas eller anträffas som fallvilt när sådant djur är fridlyst tillfaller kronan, om ej regeringen eller myndighet, som regeringen bestämmer, förordnar annat. Lag (1974:1069).

19 §

Ej må någon utan lov skrämma eller mota, ej heller genom anstalter för utfordring eller annoledes locka villebråd från annans jaktområde; dock vare ej hinder för den som innehar marken att därifrån bortskrämma eller bortdriva villebråd, i den mån sådant erfordras för avvärjande av skada eller olägenhet. Bulvan för fågelskytte ävensom redskap för fångst av levande nyttigt vilt må ej utan lov uppsättas närmare annans jaktområde än två hundra meter. Idkas jakt med rivande hund å område som är av sådan beskaffenhet, att drevet måste antagas komma att huvudsakligen framgå över annans jaktområde, och framgår av omständigheterna uppenbarligen, att syftet är att åtkomma villebråd från sistsagda område, vare ansett som om olovlig jakt ägt rum.

20 §

Med skjutvapen eller fångstredskap må icke någon utan tillstånd av jakträttsinnehavaren färdas å annans jakområde annorstädes än å väg som är upplåten till allmänt begagnande, med mindre av omständigheterna framgår att det sker i olovliga ärenden och hund, om sådan medföres, hålles kopplad.

21 §

Lös hund må ej medtagas eller insläppas i annans hägnade jaktpark eller djurgård; sker det, får jakträttsinnehavaren taga och behålla hunden. Lag (1970:192).

22 §

Löper hund lös i mark där villebråd finnes, äger jakträttsinnehavaren eller hans folk rätt att upptaga hund. Det åligger den som sålunda upptagit hund att därom ofördröjligen underrätta hundens ägare eller innehavare eller, om denne är okänd eller icke kan träffas, polismyndigheten i orten. Den som vill återfå upptagen hund skall lösa den med femtio kronor, om hunden upptagits under tiden den 1 mars - den 20 augusti, och med tjugofem kronor i annat fall samt utgiva ersättning för hundens föda och övriga kostnader. Har ej ägaren eller innehavaren löst hunden inom en vecka efter det han underrättades om upptagandet eller inom två veckor efter det polismyndigheten underrättades, får jakträttsinnehavaren behålla hunden. Väcker han inom en måndad efter utgången av nu angiven tid talan om att i stället erhålla lösen, är hundens ägare eller innehavare skyldig att utgiva sådan enligt förut angivna grunder. Jagar eller ofredar hund, som löper lös, villebråd, vare hundens ägare eller innehavare skyldig ersätta jakträttsinnehavaren skada som därigenom må anses hava skett å villebrådsbeståndet. Låter hund, som löper lös och jagar eller ofredar villebråd, sig icke upptagas får polismyndigheten låta döda hunden, om det är angeläget från viltvårdssynpunkt och försvarligt även med hänsyn till övriga omständigheter. Polismyndigheten kan uppdraga åt jakträttsinnehavaren eller hans folk att döda hunden. Lag (1974:347).

23 §

Katt, som anträffas utanför gård eller trädgård där den hör hemma, må av jakträttsinnehavaren eller hans folk saklöst dödas. Inom tätbebyggt område erfordras dock tillstånd av polismyndigheten. Lag (1963:606).

24 §

1 mom. Orsakas till följd av viss villebrådsarts utveckling avsevärd skada på gröda, skog eller plantering och kan sådan skadegörelse icke förebyggas genom rimliga åtgärder av den skadelidande, äger länsstyrelsen förelägga den som har jakträtt på mark, där det skadegörande villebrådet har sitt huvudsakliga tillhåll, att vidtaga skadeförebyggande åtgärder. Föreläggande får dock ej meddelas, om det kan antagas att skadan blir i huvudsak gottgjord. Underlåter jakträttsinnehavare att ställa sig föreläggande till efterrättelse, äger länsstyrelsen förordna om jakt på hans område av därtill särskilt utsedda jägare för att åstadkomma nödvändig minskning av villebrådsstammen. Villebråd som efter föreläggande varom sägs i första stycket fälles eller fångas genom jakträttsinnehavarens försorg tillfalle honom. Villebråd som fälles eller fångas vid jakt, företagen efter i samma stycke omförmält förordnande och å tid då jakt efter sådant villebråd är i allmänhet tillåten, tillfalle även jakträttsinnehavaren, därest han gäldar av saken föranledda kostnader. Vill han det ej eller skedde jakten under stadgad fridlysningstid, skall med villebrådet förfaras på sätt regeringen förordnar. Regeringen bestämme ock angående ordningen för meddelande av föreläggande och förordnande, som avses i första stycket. Föreligger påtaglig fara för att sammanstötning mellan motorfordon och älg kan inträffa, äger länsstyrelsen på begäran av polismyndighet eller vägförvaltning vitaga åtgärd för att söka undanröja faran genom jakt efter älg. För sådan åtgärd gälla i tillämpliga delar bestämmelserna i första och andra styckena om föreläggande eller förordnande. Lag (1974:1069). 2 mom. Markinnehavare äger, ändå att jakträtten å marken tillkommer annan, låta där anställd fångst av vildkanin. Vid sådan fångst må icke medföras skjutvapen eller hund. Fångad vildkanin tillfalle markinnehavaren. Orsakas avsevärd skada av vildkaniner, må regeringen beträffande visst område förordna att det står envar fritt att där fånga vildkanin och behålla fångat djur. Vad i 17 och 25 §§ är stadgat om jakträttsinnehavare skall i tillämpliga delar gälla den som idkar sådan fångst. Lag (1974:1069). 3 mom. Beträffande områden, där det finns stammar av vildkanin, vildmink eller vildsvin, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer besluta om jakt efter djuren för att söka utrota eller minska stammarna. Om det fattas beslut om sådan jakt, får myndigheten besluta om de undantag från bestämmelserna i denna lag som behövs för jaktens ändamålsenliga bedrivande. Myndigheten bestämmer om jakten efter åtagande av jakträttsinnehavaren skall bedrivas genom hans försorg eller av särskilt utsedda jägare. Myndigheten bestämmer även hur det skall förfaras med djur som dödas eller fångas vid jakten. Lag (1981:174).

25 §

Vid jakt å område som innehaves av annan vare jakträttsinnehavaren skyldig ersätta all skada, som å mark, hägnad eller annan egendom förorsakas vare sig av honom själv eller av annan, vilken han givit lov att jaga, eller av de vid jakten använda biträden eller hundar.

26 §

1 mom. Den som vill utöva jakt vare pliktig erlägga jaktvårdsavgift. Till bevis om att den jagande fullgjort vad honom enligt första stycket åligger skall han vid jakten medföra ett för honom gällande jaktkort; och vare han pliktig att vid anfordran uppvisa kortet för polisman, av länsstyrelsen förordnad jakttillsynsman, befattningshavare vid domänverket, vid tullverkets kust- eller gränsbevakning eller vid lantbruksnämnds rennäringsavdelning, stiftsjägmästare eller dennes biträden ävensom för den som äger, innehar eller vårdar marken eller den eljest där äger jakträtt; skolande den befattningshavare vid domänverket, lantbruksnämnds rennäringsavdelning och stiftsnämnd sålunda tillkommande befogenheten att påfordra uppvisande av jaktkort hava avseende allenast på mark som står under hans förvaltning eller uppsikt. Lag (1980:583). 2 mom. Från skyldighet att erlägga jaktvårdsavgift äro befriade: Konungen och medlemmar av det kungliga huset; samt svensk eller norsk same vid utövning av den rättighet att jaga, som enligt särskilda bestämmelser tillkommer honom i vissa delar av riket. Bestämmelserna om jaktvårdsavgift äga icke tillämplighet i fråga om rätten att döda djur enligt 14 § 2 mom. eller 15 § och ej heller i fråga om fångst av vildkanin enligt 24 § 2 mom. Lag (1975:175). 3 mom. Av influtna jaktvårdsavgifter skall bildas en fond (jaktvårdsfonden), vilken efter regeringens bestämmande skall användas för attfrämja jaktvården inom riket och för andra ändamål som har samband med jaktvården. För sådana ändamål skall också användas de övriga medel som enligt särskilda föreskrifter skall tillföras fonden. Lag (1980:404). 4 mom. Regeringen äger bestämma jaktvårdsavgifts belopp samt ordningen för uppbörd, redovisning och fördelning av dylika avgifter ävensom för utfärdande av jaktkort. Lag (1974:1069).

26 a §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om fridlysning, jakttider och jaktmedel samt de föreskrifter i övrigt som behövs för att jakt och viltskydd skall kunna bedrivas på ett sätt som tillgodoser såväl allmänna som enskilda intressen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas också att besluta föreskrifter om avgifter för älg, kronvilt eller dovvilt som fälls. Lag (1980:404).

27 §

Talan mot polismyndighets beslut enligt 23 § föres hos länsstyrelsen genom besvär. Mot länsstyrelsens beslut må talan ej föras. Mot länsstyrelses beslut rörande föreläggande eller förordnande med stöd av 24 § 1 mom. första stycket föres talan hos kammarrätten genom besvär. Talan mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag eller mot beslut enligt 24 § 3 mom. av annan myndighet än regeringen föres hos regeringen genom besvär. Lag (1980:895).

28 §

Den som olovligen jagar på annans jaktområde, dömes för olovlig jakt till dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Är brottet att anse som grovt, dömes till fängelse i högst ett år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om jakten avsett sällsynt eller värdefullt villebråd eller om den bedrivits vanemässigt eller i större omfattning eller skett med otillåten hjälp av motorfordon eller annat motordrivet fortskaffningsmedel. Lag (1967:616).

29 §

1 mom. Såsom olovlig jakt å annans jaktområde skall anses om någon överträder det i 5 § 2 mom. stadgade förbudet, så ock om någon olovligt utövar jakt efter älg varom sägs i 7 §. Har någon å annans jaktområde eller eljest olovligt tillvaratagit fallvilt eller, där djur som avses i 18 § 1 mom. dödats eller fångats, olovligt tillägnat sig djuret, straffes såsom för olovlig jakt enligt vad i 28 § första stycket sägs. Lag (1963:606). 2 mom. Utövar delägare i allmänning eller annan samfällighet, varom sägs i 4 §, å området jakt, som strider mot vad enligt första stycket av nämnda paragraf är tillåtet eller mot beslut som avses i andra stycket första punkten av samma paragraf, straffes med dagsböter. Lag (1980:895).

29 a §

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrift som meddelats med stöd av 26 a § dömes, i de fall som särskilt angivas i sålunda meddelad föreskrift, till böter eller fängelse i högst sex månader. Är brott som avses i första stycket att anse som grovt, dömes till fängelse i högst ett år, i de fall som ärskilt angivas i sålunda meddelad föreskrift. Begår barn under femton år förseelse mot föreskrift som meddelats med stöd av 26 a § svarar i de fall som särskilt angivas i sålunda meddelad föreskrift, den som har vårdnaden om barnet för förseelsen, om det ej kan visas, att den skett utan hans vetskap eller att han gjort vad på honom ankommit för att hindra densamma. Lag (1975:175).

30 §