Atomansvarighetslag (1968:45)

1 §

I denna lag förstås med atombränsle: klyvbart material, bestående av uran eller plutonium i form av metall eller i legering eller i kemisk förening, och annat klyvbart material som regeringen anger; radioaktiv produkt: annat radioaktivt material än atombränsle samt radioaktivt avfall, om materialet eller avfallet bildats vid framställning eller användning av atombränsle eller blivit radioaktivt genom bestrålning i samband med sådan framställning eller användning; atomsubstans: dels atombränsle med undantag av naturligt uran och utarmat uran, dels radioaktiv produkt med undantag av radioisotoper, som användes för eller gjorts färdiga att användas för industriellt, kommersiellt, jordbrukstekniskt, medicinskt eller vetenskapligt ändamål eller för undervisningsändamål; atomreaktor: anordning som innehåller atombränsle under sådana förhållanden att klyvning av atomkärnor i en självunderhållande kedjereaktion kan uppkomma i anordningen utan tillskott av neutroner från annan källa; atomanläggning: atomreaktor med undantag av atomreaktor som infogats i fartyg eller annat transportmedel och där användes eller är avsedd att användas som kraftkälla; fabrik för framställning eller behandling av atomsubstans; fabrik för separation av isotoper i atombränsle; fabrik för bearbetning av bestrålat atombränsle; anläggning för förvaring av atomsubstans, om anläggningen ej är avsedd endast för tillfällig uppläggning under transport av substansen; annan anläggning, som regeringen bestämmer, i vilken finnes atombränsle eller radioaktiv produkt; anläggningsstat: för varje atomanläggning den konventionsstat inom vars område anläggningen ligger eller, om anläggningen icke ligger inom någon stats område, den konventionsstat som driver eller har godkänt anläggningen; innehavare av atomanläggning: i fråga om anläggning i Sverige den som med tillstånd enligt atomenergilagen (1956:306) eller i övrigt driver eller innehar anläggningen och i fråga om anläggning utom riket den som enligt lagen i anläggningsstaten är att anse som anläggningens innehavare; atomskada: dels skada som orsakas av radioaktiva egenskaper hos atombränsle eller radioaktiv produkt eller av radioaktiva egenskaper i förening med giftiga, explosiva eller andra farliga egenskaper hos bränslet eller produkten, dels skada som orsakas av joniserande strålning från annan strålningskälla i en atomanläggning än atombränsle eller radioaktiv produkt; atomolycka: sådan händelse eller serie händelser med samma ursprung som orsakar atomskada; Pariskonventionen: den i Paris den 29 juli 1960 avslutade konventionen om skadeståndsansvar på atomenergins område i dess lydelse enligt det i Paris den 28 januari 1964 avslutade tilläggsprotokollet eller nämnda konvention i dess lydelse enligt detta protokoll och det i Paris den 16 november 1982 avslutade ändringsprotokollet; tilläggskonventionen: den i Bryssel den 31 januari 1963 avslutade tilläggskonventionen till Pariskonventionen i den lydelse som nämnda tilläggskonvention har fått genom det i Paris den 28 januari 1964 avslutade tilläggsprotokollet och det, likaledes i Paris, den 16 november 1982 avslutade ändringsprotokollet; konventionsstat: stat som tillträtt Pariskonventionen. Regeringen kan förordna, att från lagens tillämpning skall undantagas atomanläggning, atombränsle eller radioaktiv produkt, om den risk som är förbunden med anläggningen, bränslet eller produkten är ringa. Lag (1982:1275).

2 §

Ligger två eller flera atomanläggningar som har samma innehavare i närheten av varandra, skall den av anläggningarna som har uppförts först och den eller de som befinner sig inom en radie av 1 000 meter från den först uppförda anläggningen vid tillämpningen av denna lag tillsammans behandlas som en atomanläggning. Om i ett sådant fall en anläggning som, utan att vara atomanläggning, innehåller radioaktivt material ligger inom nämnda radie, skall den anläggningen och atomanläggningarna tillsammans betraktas som en anläggning, om de har samma innehavare. Vad som nu har sagts gäller bara beträffande anläggningar i Sverige. Lag (1982:1275).

3 §

Utom såvitt avser 14 § tredje stycket och 14 a § äger denna lag ej tillämpning på atomskada i följd av atomolycka som inträffat i annan stat än konventionsstat. I fråga om ansvarighet för innehavare av atomanläggning i Sverige äger lagen tillämpning på atomskada som uppkommit i annan stat än konventionsstat endast om atomolyckan inträffat i Sverige. I fråga om ansvarighet för innehavare av atomanläggning utom riket gäller beträffande ansvarighetens utsträckning i rummet vad som föreskrives i anläggningsstatens lag. Regeringen kan beträffande stat som ej är konventionsstat förordna, att ersättning för atomskada som uppkommer i den staten icke skall utgå i Sverige i vidare mån än ersättning i samma stat skulle utgå för atomskada som uppkommer här. Sådant förordnande får dock ej tillämpas i den mån tillämpningen skulle vara oförenlig med Sveriges förpliktelser enligt internationellt fördrag. Angående rätt i vissa fall för den som utgivit ersättning för atomskada att utan hinder av bestämmelserna i denna paragraf kräva ersättningen åter från innehavare av atomanläggning meddelas bestämmelser i 15 §. Lag (1982:1275).

4 §

Regeringen kan, med iakttagande av Sveriges förpliktelser enligt Pariskonventionen, förordna att stat som ej är konventionsstat skall vid lagens tillämpning likställas med konventionsstat. Lag (1982: 1275). Skadestånd

5 §

Atomskada i följd av atomolycka i atomanläggning ersättes av anläggningens innehavare. Denne är dock ej utan uttryckligt åtagande genom skriftligt avtal ansvarig i anledning av atomolycka till vars skadeverkningar icke medverkat annat atombränsle eller annan radioaktiv produkt än sådan atomsubstans som upplagts tillfälligt i anläggningen under transport till eller från atomanläggning i konventionsstat.

6 §

Atomskada till följd av atomolycka under transport av atomsubstans från atomanläggning i Sverige eller i annan konventionsstat ersättes av anläggningens innehavare, om annat icke följer av andra eller tredje stycket. Sker transporten till atomanläggning i Sverige eller annan konventionsstat, övergår ansvarigheten för atomskada i följd av atomolycka under transporten på den mottagande anläggningsinnehavaren vid den tidpunkt som blivit bestämd genom skriftligt avtal mellan denne och avsändaren. Har sådant avtal ej träffats, övergår ansvarigheten när atomsubstansen övertages av den mottagande anläggningsinnehavaren. Sker transporten till atomreaktor, som infogats i fartyg eller annat transportmedel och är avsedd att där användas som kraftkälla, upphör anläggningsinnehavarens ansvarighet när atomsubstansen övertages av den som med vederbörligt tillstånd driver eller innehar transportmedlets reaktor.

7 §

Sändes atomsubstans från annan stat än konventionsstat till atomanläggning i Sverige eller i annan konventionsstat med skriftligt samtycke av anläggningens innehavare, svarar denne för atomskada i följd av atomolycka under transporten, om annat icke följer av andra stycket. Vid transport av atomsubstans från atomreaktor, som infogats i fartyg eller annat transportmedel och är avsedd att där användas som kraftkälla, till atomanläggning i Sverige eller i annan konventionsstat, åvilar ansvarigheten anläggningens innehavare från det atomsubstansen övertages av denne. Atomskada i följd av atomolycka som inträffar i Sverige under annan transport av atomsubstans än sådan som sker från eller till atomanläggning i Sverige eller i annan konventionsstat ersättes av den som innehar tillstånd till transporten enligt atomenergilagen. De bestämmelser i denna lag som avser innehavare av atomanläggning i Sverige gäller i sådant fall innehavaren av tillståndet.

8 §

Bestämmelserna i 6 och 7 §§ om ansvarighet för atomskada i följd av atomolycka under transport av atomsubstans tillämpas även beträffande atomolycka som inträffar under tillfällig uppläggning av atomsubstansen under transporten utom i fall då uppläggningen skett i atomanläggning och dennas innehavare är ansvarig på grund av avtal som avses i 5 §.

9 §

Har atomskada i annat fall än som avses i 5-8 §§ orsakats av atomsubstans, vilken kom från atomanläggning i Sverige eller i annan konventionsstat eller vilken före atomolyckan varit under transport som avses i 7 §, åvilar ansvarigheten för skadan den anläggningsinnehavare som vid tiden för olyckan hade substansen i sin besittning. Var substansen då icke i någon anläggningsinnehavares besittning, åvilar ansvarigheten den anläggningsinnehavare som senast haft substansen i sin besittning. Har en anläggningsinnehavare genom skriftligt avtal övertagit ansvarigheten för sådan atomskada, åvilar ansvarigheten honom. Om atomsubstansen före olyckan varit under transport och icke efter transporten varit i någon anläggningsinnehavares besittning, åvilar ansvarigheten den anläggningsinnehavare som när transporten upphörde var ansvarig enligt 6 eller 7 § för atomskada i följd av atomolycka under transporten. Lag (1982:1275).

10 §

På ansökan av fraktförare, vilken utför sådan transport av atomsubstans som avses i 6 eller 7 §, kan regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer förordna, att fraktföraren i stället för innehavare av atomanläggning i Sverige skall vara ansvarig för atomskada i följd av atomolycka under eller i anslutning till transporten. Sådant förordnande får meddelas endast om anläggningens innehavare samtyckt därtill och fraktföraren visat att försäkring tecknats enligt 22-26 §§ eller att säkerhet ställs enligt 27 §. Har förordnande meddelats, gäller de bestämmelser i denna lag som avser innehavare av atomanläggning i stället för fraktföraren i fråga om atomolycka under eller i anslutning till transporten. Har enligt lagen i annan konventionsstat motsvarande förordnande meddelats i fråga om skada för vilken innehavare av atomanläggning i den staten skulle vara ansvarig, har förordnandet vid tillämpningen av denna lag samma verkan som förordnande enligt första stycket. Lag (1982:1275).

11 §

Ersättning enligt denna lag utgår även om atomanläggningens innehavare ej är vållande till skadan. Innehavare av atomanläggning i Sverige är dock ej ansvarig enligt denna lag i anledning av atomolycka, som är en direkt följd av krigshandling eller liknande handling under väpnad konflikt, inbördeskrig eller uppror eller som orsakats av allvarlig naturkatastrof av osedvanlig art. För innehavare av atomanläggning i annan konventionsstat föreligger i sådant fall ansvarighet endast om anläggningsstatens lag föreskriver det. Angående ansvarighet, i fall som avses i andra stycket, enligt andra skadeståndsregler än som innefattas i denna lag meddelas bestämmelser i 14 § andra stycket.

12 §

Innehavare av atomanläggning svarar ej enligt denna lag för 1. skada på atomanläggningen eller på annan atomanläggning i dess omedelbara närhet, däri inbegripet annan atomanläggning under uppförande, 2. skada på egendom som vid tiden för atomolyckan fanns inom anläggningsområdet och användes eller var avsedd att användas i förbindelse med en atomanläggning inom området. Är innehavare av atomanläggning i annan konventionsstat ansvarig i anledning av atomolycka som inträffat under transport av atomsubstans, avgöres enligt anläggningsstatens lag, om ersättning skall utgå för skada på transportmedlet. Angående ansvarighet för skada som avses i första eller andra stycket enligt andra skadeståndsregler än som innefattas i denna lag meddelas bestämmelser i 14 § andra stycket. Lag (1982:1275).

13 §

Om ej annat föreskrives i denna lag, bestämmes ersättning, som utgår enligt lagen, med tillämpning av allmänna skadeståndsregler. Jämkning av skadestånd i anledning av medvållande på den skadelidandes sida får äga rum endast om medverkan till skadan skett uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet.

14 §

Anspråk på ersättning för atomskada, som omfattas av ersättningsbestämmelserna i denna lag eller motsvarande lagstiftning i annan konventionsstat, får ej göras gällande mot annan än innehavaren av atomanläggningen eller den som meddelat försäkring mot hans ansvarighet, om annat icke följer av 14 a § eller 16 § andra punkten. Anspråk på ersättning för atomskada, för vilken anläggningsinnehavaren enligt 11 eller 12 § eller motsvarande bestämmelse i annan konventionsstats lag icke är ansvarig, får göras gällande endast mot fysisk person som orsakat skadan uppsåtligen. För sådan skada på transportmedel som avses i 12 § andra stycket är dock anläggningsinnehavaren ansvarig enligt allmänna skadeståndsregler. Ansvarighet för atomskada, som icke omfattas av ersättningsbestämmelserna i denna lag eller motsvarande bestämmelser i annan konventionsstats lag och som uppkommit i följd av atomolycka under transport med fartyg av atomsubstans eller i övrigt i följd av begagnande av fartyg, får ej göras gällande här i riket, om den som innehar eller driver atomanläggning är ansvarig för skadan enligt lagen i stat som är bunden av den i Wien den 21 maj 1963 avslutade konventionen om ansvarighet för atomskada eller enligt sådan i annan främmande stat gällande lagstiftning om ansvarighet för atomskada som i alla hänseenden är lika förmånlig för skadelidande som Paris- eller Wienkonventionen. Utom såvitt gäller ansvarighet för fysisk person som vållat skadan uppsåtligen skall i nu angivna fall detsamma gälla i fråga om atomskada som avses i 11 § eller 12 § första stycket eller som uppkommit på det transporterande fartyget, även om den som innehar eller driver anläggningen på grund av de särskilda bestämmelserna härom i Wienkonventionen eller mot dessa konventionsbestämmelser svarande föreskrifter i tillämplig nationell lagstiftning icke är ansvarig för skadan. Angående ersättning av statsmedel meddelas bestämmelser i 28--35 §§. Lag (1974:249).

14 a §

Bestämmelserna i 14 § tillämpas ej i den mån sådan tillämpning skulle vara oförenlig med Sveriges förpliktelser enligt internationellt fördrag. Lag (1974:249).

15 §

Den som nödgats utge ersättning för atomskada på grund av rådets förordning (EG) nr 2027/97 av den 9 oktober 1997 om lufttrafikföretags skadeståndsansvar avseende lufttransport av passagerare och deras bagage, räddningstjänstlagen (1986:1102), luftfartslagen (2010:500) eller internationellt fördrag eller lagstiftning i främmande stat inträder i den skadelidandes rätt mot den anläggningsinnehavare som svarar för skadan enligt denna lag. Avser ersättningen skada som omfattas av ett med stöd av 3 § tredje stycket meddelat förordnande, har den ersättningsskyldige rätt att kräva tillbaka ersättningen av den anläggningsinnehavare som skulle ha svarat för skadan, om förordnandet inte meddelats. Har någon som har sitt huvudkontor i Sverige eller i annan konventionsstat eller någon som är anställd hos sådan person nödgats utge ersättning för atomskada, för vilken den skadelidande på grund av bestämmelserna i 3 § inte är berättigad till ersättning enligt denna lag, har han eller hon rätt att kräva tillbaka skadeståndet av den anläggningsinnehavare som med bortseende från nämnda bestämmelser skulle ha svarat för skadan. Därvid äger första stycket första punkten motsvarande tillämpning. Har skadan uppkommit under transport av atomsubstans till mottagare i annan stat än konventionsstat, gäller dock den avsändande anläggningsinnehavarens ansvarighet inte längre än till dess substansen lossats från det transportmedel varmed det anlände till den staten. Har skadan uppkommit under transport av atomsubstans från avsändare i sådan stat, inträder den mottagande anläggningsinnehavarens ansvarighet inte förrän substansen lastats på det transportmedel varmed det sändes från den främmande staten. Återkravsrätt enligt första eller andra stycket tillkommer inte den som själv svarar för skadan enligt 20 §. Lag (2010:507).

16 §

Har någon på en gång lidit atomskada, vilken medför rätt till ersättning enligt denna lag, och annan skada, tillämpas lagens bestämmelser om ansvarighet för atomskada på samtliga skador, om och i den mån det råder sådant samband mellan dem att de icke kan tillförlitligen särskiljas. Detta medför dock ej inskränkning i den ansvarighet som enligt andra skadeståndsregler åvilar annan än den enligt denna lag ansvarige anläggningsinnehavaren för skada i följd av sådan joniserande strålning som icke omfattas av denna lag.

17 §

För innehavare av en atomanläggning i Sverige är ansvaret enligt denna lag begränsat till ett belopp som exklusive ränta och ersättning för rättegångskostnader 1. motsvarar 1 000 miljoner särskilda dragningsrätter för varje olycka, om innehavet avser en atomreaktor vars syfte är att utvinna energi, och 2. motsvarar 300 miljoner särskilda dragningsrätter för varje olycka, om innehavet avser en annan atomanläggning än en sådan som avses i 1 eller om olyckan inträffar under transport av atomsubstans. När det gäller en atomanläggning för enbart framställning, behandling eller förvaring av obestrålat uran är ansvaret dock begränsat till ett belopp motsvarande 10 miljoner särskilda dragningsrätter för varje olycka. Detsamma gäller för atomolyckor som inträffar under transport av sådant uran. Vid en atomolycka som inträffar under transport av atomsubstans avser anläggningshavarens ansvar enligt denna lag för andra skador än skador på transportmedlet inte i något fall ett lägre sammanlagt belopp än 10 miljoner särskilda dragningsrätter. För innehavare av en atomanläggning utanför Sverige bestäms ansvarsbeloppet enligt anläggningsstatens lag. Med uttrycket "särskilda dragningsrätter" avses de av Internationella valutafonden använda särskilda dragningsrätterna. Omräkning från särskilda dragningsrätter till svenska kronor görs efter kursen den dag då atomolyckan inträffade. Vid omräkningen till kronor ska kronans värde beräknas i enlighet med den beräkningsmetod som Internationella valutafonden den dagen tillämpar för sin verksamhet och sina transaktioner. Lag (2018:1323).

18 §

Om två eller flera anläggningsinnehavare är ansvariga för samma skada, svarar de solidariskt för skadeståndet med begränsning för var och en av dem till belopp som gäller för honom enligt 17 § första-tredje styckena. Om skadan har uppkommit under transport av flera partier atomsubstans på ett och samma transportmedel eller under tillfällig uppläggning i en och samma atomanläggning av flera partier atomsubstans under transport, är dock anläggningsinnehavarnas sammanlagda ansvar begränsad till det högsta belopp som gäller för någon av dem. Ansvaret fördelas inbördes mellan anläggningsinnehavarna efter vad som är skäligt med hänsyn till varje anläggnings andel i skadans uppkomst och övriga omständigheter. Lag (2018:1323).

19 §

Om det ansvarsbelopp som gäller enligt 17 § första-tredje styckena eller 18 § första stycket inte räcker till gottgörelse åt dem som är berättigade till ersättning, nedsätts deras ersättningar och därpå belöpande ränta med samma kvotdel. Om det efter ett inträffat skadefall kan befaras att nedsättning enligt första stycket fordras, kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer förordna, att ersättning tills vidare ska betalas med endast viss kvotdel. Lag (2018:1323).

20 §

Ersättning som innehavare av atomanläggning utgivit enligt denna lag eller motsvarande lagstiftning i annan konventionsstat äger han kräva åter av fysisk person som orsakat skadan uppsåtligen eller av den som genom skriftligt avtal med anläggningsinnehavaren uttryckligen åtagit sig att svara för skadan. I övrigt äger innehavare av atomanläggning icke av annan kräva åter vad han utgivit enligt denna lag eller motsvarande lagstiftning i annan konventionsstat i vidare mån än som följer av 16 § andra punkten eller 18 § andra stycket.

21 §