Fastighetstaxeringsförordning (1979:1193)

1 kap. Bestämmelser om värderingen

1 §

Beteckningar i denna förordning, som används också i fastighetstaxeringslagen (1979:1152), har samma innebörd i denna lag.

2 §

Riktvärde skall bestämmas för värderingsenhet. För olika slag av värderingsenheter skall riktvärden finnas för skilda förhållanden beträffande de i 8--15 kap. fastighetstaxeringslagen (1979:1152) föreskrivna värdefaktorerna. Riktvärdena skall bestämmas med utgångspunkt i de riktvärdeangivelser som enligt 7 kap. 3 § fastighetstaxeringslagen för varje värdeområde skall redovisas på riktvärdekartor, i tabeller och på sätt anges i detta kapitel.

En tabell skall innehålla

(relationstabell) eller

Beräkningsgången för bestämmande av riktvärde skall i fall som avses i andra stycket vid punkterna 2 och 3 som regel anges särskilt genom en formel. Förordning (1993:1044).

3 §

Förekommer inom olika värdeområden skilda värdenivåer för samma byggnadstyp eller ägoslag skall värdenivån anges i förhållande till värdet av sådan normenhet som anges i 8 kap. 2 §, 9 kap. 2 §, 10 kap. 2 §, 11 kap. 3 och 7 §§, 13 kap. 2 § och 14 kap. 2 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) och uttryckas genom en nivåfaktor.

Har för en typ av värderingsenhet upprättats flera riktvärdetabeller eller relationstabeller med olika värden för samma kombinationer av klassindelningsdata, skall om inte annat sägs i tredje stycket, i riktvärdeangivelsen eller på annat sätt anges vilken tabell som inom ett värdeområde skall användas för att bestämma riktvärdet.

För tomtmark och exploateringsmark avseende hyreshus anges värdenivån i riktvärdeangivelsen genom det i 12 kap. 1 § tredje stycket fastighetstaxeringslagen föreskrivna värdet av en kvadratmeter byggrätt och för tomtmark och exploateringsmark för industribyggnad eller övrig byggnad genom det i samma bestämmelse föreskrivna värdet av en kvadratmeter tomtmark eller byggrätt. För täktmark anges värdenivån i riktvärdeangivelsen genom det enligt 12 kap. 8 § andra stycket fastighetstaxeringslagen föreskrivna värdet per kubikmeter brytvärd fyndighet. Förordning (1993:1044).

4 §

Exploateringsfaktor enligt 12 kap. 7 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152), brytningsfaktor enligt 12 kap. 9 § och riktvärde enligt 15 kap. 5 § samma lag skall bestämmas med utgångspunkt i en kalkylränta av fem procent. Förordning (1993:1044).

5 §

Överstiger värde av värderingsenhet 5 000 000 kronor, skall det avrundas nedåt till hela 200 000-tal kronor. Överstiger sådant värde 25 000 000 kronor, skall det avrundas nedåt till hela miljoner kronor. Detta gäller även egendom för vilken särskilda värdeserier fastställts.

Justering för säregna förhållanden enligt 7 kap. 5 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) skall, för värderingsenhet med värde överstigande 5 000 000 kronor avse hela 200 000-tal kronor och för värderingsenhet med värde överstigande 25 000 000 kronor hela miljoner kronor. Förordning (1993:1044).

6 §

har upphävts genom förordning (1993:1044).

Småhus

7 §

För småhus ingående i småhusenhet skall upprättas tabeller för grund- och marginalvärden (SV-tabeller) och tabeller för nedräkningsfaktorer (SN-tabeller).

SV-tabeller skall utvisa värden för nybyggda småhus vid skilda förhållanden beträffande värdefaktorerna storlek och standard och i en värdenivå vid vilken ett småhus enligt 8 kap. 2 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) har ett värde av 100 000 kronor.

Det skall finnas 31 skilda värdenivåer för nybyggda småhus. De erhålls genom att värdena i en SV-tabell multipliceras med S-nivåfaktorer. Dessa skall vara 1.50, 1.60, 1.70, 1.80, 1.90, 2.00, 2.20, 2.40, 2.60, 2.80, 3.00, 3.25, 3.50, 3.75, 4.00, 4.25, 4.50, 4.75, 5.0, 5.5, 6.0, 6.5, 7.0, 7.5, 8.0, 8.5, 9.0, 9.5, 10.0, 11.0, och 12.0.

Det skall upprättas tre SV-tabeller. Dessa skall avse S-nivåfaktorerna 1.50--4.5 0, 4.75--6.5 respektive 7.0--12.0.

SN-tabeller skall utvisa nedräkningsfaktorn för icke nybyggda småhus vid skilda förhållanden beträffande värdefaktorerna ålder och standard.

Det skall upprättas sex SN-tabeller avseende olika åldersinverkan på värdet. Tabellerna skall betecknas med procenttalen 40, 45, 50, 55, 60 och 65. Dessa beräknas med utgångspunkt från värdet av ett småhus enligt 8 kap. 2 § fastighetstaxeringslagen. Procenttalen visar den andel härav som utgörs av värdet av ett motsvarande småhus som är 20 år gammalt.

Procenttalen för åldersinverkan skall, i fråga om S-nivåfaktorerna 1.50--4.50, vara 40, 45, 50 och 55, i fråga om S-nivåfaktorerna 4.75--6.5, vara 45, 50, 55 och 60 samt i fråga om S-nivåfaktorerna 7.0--12.0, vara 50, 55, 60 och 65.

SV- och SN-tabellerna skall utformas och värdefaktorerna storlek, ålder och standard klassindelas på sätt som anges i bilaga 1. Förordning (1991:1262).

7 a §

För småhus ingående i lantbruksenhet gäller bestämmelserna i 7 §.

För sådant småhus skall dock klassindelningen av värdefaktorn ålder i SN-tabellerna i bilaga 1 ändras så att den klass som omfattar värdeåret 88 och värdeåren därefter delas i en klass omfattande värdeåren 88 och 89 och i en annan klass omfattande värdeåret 90 och värdeåren därefter.

Förordning (1991:1262).

Hyreshus

8 §

För hyreshus skall upprättas en tabell (HK-tabell) över kapitaliseringsfaktorer som utvisar värderelationerna mellan byggnader tillhörande olika åldersklasser men med samma hyra.

Tabellen skall för varje åldersklass ange relativa kapitaliseringsfaktorer vid olika H-nivåfaktorer och vid skilda förhållanden beträffande värdefaktorn lägenhetstyp. För byggnader med värdeår 1992--99 skall faktorn vara 1.

Det skall finnas 15 skilda värdenivåer för hyreshus.

De erhålls genom att de värden som beräknas med ledning av hyra och tillämplig kapitaliseringsfaktor multipliceras med H-nivåfaktorer.

Dessa skall vara 2,5, 3,0, 3,5, 4,0, 4,5, 5,0, 5,5, 6,0, 6,5, 7,0, 7,5, 8,0, 8,5, 9,0 och 9,5. H-nivåfaktorn kan bestämmas olika för bostäder och lokaler inom ett värdeområde.

HK-tabellen skall utformas och värdefaktorerna ålder och lägenhetstyp klassindelas på sätt anges i bilaga 2. Förordning (1993:1044).

8 a §

Riktvärden för värderingsenheter omfattande hyreshus bestäms och redovisas enligt följande formel.

R = N x H x f

där R = riktvärdet, N = H-nivåfaktorn för värdeområdet, H = hyran och f = kapitaliseringsfaktorn enligt HK-tabellen.

Förordning (1993:1044).

Industribyggnader och övriga byggnader Avkastningsmetoden 1993:1044

Denna förordning träder i kraft dagen efter den dag då den enligt uppgift på den utkom från trycket i Svensk författningssamling och tillämpas första gången vid allmän fastighetstaxering år 1994.

Ekonomibyggnader

9 §

Värdefaktorn byggnadskategori skall indelas i klasser på följande sätt och de tabeller som enligt 10 § skall tillämpas för klasserna betecknas enligt följande:

Klass Benämning Tabell

11 Djurstall, logar,

lador, maskinhallar,

gårdsverkstäder, lagerhus

för potatis, trädgårds-

produkter, foder eller

andra förnödenheter och

liknande byggnader med

värdeår före 1960. E 1G, E 1T

21 Djurstall för nötkreatur,

värdeår 1960--. E 2

23 Djurstall för svin, värdeår

1960--. E 3

24 Djurstall för fjäderfä,

värdeår 1960--. E 4

25 Djurstall för får och getter,

värdeår 1960--. E 5

26 Djurstall för hästar, värdeår

1960--. E 6G, E 6T

27 Djurstall för mink, räv och

liknande, värdeår 1960--. E 7

31 Loge, lada och liknande,

värdeår 1960--. E 8G, E 8T

32 Maskinhall, gårdsverkstad och

liknande, värdeår 1960--. E 9G, E 9T

33 Gårdslager för potatis,

trädgårdsprodukter,

foder eller andra förnödenheter

och liknande, värdeår 1960--. E 10G, E 10T

42 Spannmålslager E 11

44 Ensilagesilo E 12

51 Växthus, typ friliggande E 13G, E 13T

52 Växthus, typ blockhus E 14G, E 14T

53 Enklare växthus E 15G, E 15T

60 Övriga ekonomibyggnader Förordning (1991:1262).

9 a §

För ekonomibyggnader skall upprättas 23 relationstabeller (E-tabeller). För var och en av byggnadskategorierna 11, 26, 31--33 och 51--53 skall två E-tabeller finnas, en med G betecknad tabell avsedd för glesbygdsförhållanden och en med T betecknad tabell avsedd för tätortsinfluerade områden. För byggnadskategorierna 21--25, 27, 42 och 44 finns endast en tabell för varje klass. E-tabellerna skall ange det relativa värdet av en värderingsenhet vid skilda förhållanden beträffande värdefaktorerna storlek, ålder och beskaffenhet. De relativa värdena i E-tabellerna skall bestämmas i en värdenivå vid vilken värdet av en ekonomibyggnad enligt 10 kap. 2 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) har ett värde av 1 000 kronor.

Det skall finnas 12 värdenivåer för ekonomibyggnader. De erhålls genom att värdena i E-tabellerna multipliceras med E-nivåfaktorer. De skall vara 100, 150, 200, 250, 300, 350, 400, 450, 500, 600, 700 och 800.

E-tabellerna skall utformas och värdefaktorerna storlek, ålder och beskaffenhet klassindelas på sätt framgår av bilaga 3. Förordning (1991:1262).

9 b §

Riktvärdena för värderingsenheter omfattande en eller flera ekonomibyggnader eller del av ekonomibyggnad bestäms och redovisas enligt följande formel.

R = N X Fe där R = riktvärdet, N = E-nivåfaktorn för värdeområdet och Fe = relativa värdet enligt E-tabellen vid tillämplig storlek, ålder och beskaffenhet. Förordning (1991:1262).

Industrienheter

10 §

För industribyggnader och övriga byggnader, värderade enligt avkastningsmetoden, skall upprättas en tabell (IK-tabellen) över kapitaliseringsfaktorer och fyra tabeller (IH-tabeller) över relativa hyror. IK-tabellen skall utvisa värderelationerna mellan byggnader tillhörande olika åldersklasser men med samma hyra.

Tabellen skall för varje åldersklass ange relativa kapitaliseringsfaktorer. För byggnader med värdeår 1992--99 skall faktorn vara 1. IH-tabellerna skall utvisa relativa hyror per kvadratmeter vid skilda förhållanden beträffande värdefaktorerna ålder, standard och lokaltyp. För nybyggda produktionslokaler med normal standard skall den relativa hyran vara 100.

Det skall finnas 24 skilda värdenivåer för industribyggnader och övriga byggnader värderade enligt avkastningsmetod. De erhålls genom att de värden som beräknats med ledning av storlek, relativ hyra per kvadratmeter och tillämplig kapitaliseringsfaktor multipliceras med I-nivåfaktorer. Dessa skall vara 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 14, 16, 18, 20, 22, 24, 26, 28, 30, 32, 34, 36, 38, 40, 45 och 50. I-nivåfaktorn bestäms lika för alla lokaltyper inom ett värdeområde.

IH- och IK-tabellerna skall utformas och värdefaktorerna ålder, lokaltyp och standard klassindelas på sätt som anges i bilagorna 6 och 7. Förordning (1993:1044).

11 §

Riktvärden för värderingsenheter omfattande industribyggnader och övriga byggnader värderade enligt avkastningsmetoden bestäms och redovisas enligt följande formel.

R = N x A x h x f

där R = riktvärdet, N = I-nivåfaktorn för värdeområdet, A = lokalens yta, h = relativhyran i kronor per kvadratmeter enligt för värdeområdet rekommenderad IH-tabell och f = kapitaliseringsfaktorn enligt IK-tabellen.

Förordning (1993:1044).

Produktionskostnadsmetoden

12 §

För industribyggnader och övriga byggnader som inte är belägna på mark för elproduktionsenhet och som skall värderas enligt produktionskostnadsmetoden, skall en tabell för bestämmande av nedräkningsfaktorn (IN-tabell) upprättas.

Tabellen skall utvisa nedräkningsfaktorn för skilda förhållanden beträffande värdefaktorerna ålder, byggnadskategori och ortstyp.

Beträffande värdefaktorn byggnadskategori skall tre klasser finnas.

Till klass 1 skall hänföras byggnader vars ekonomiska livslängd understiger 20 år, till klass 2 byggnader med en ekonomisk livslängd av 20--30 år och till klass 3 byggnader med en ekonomisk livslängd över 30 år. Värdefaktorn ortstyp skall indelas i fyra klasser. Varje kommun eller församling skall hänföras till en sådan klass.

För industribyggnader och övriga byggnader, värderade enligt produktionskostnadsmetoden, bestäms värdenivån genom indelningen i ortstyp.

IN-tabell skall utformas och värdefaktorerna ålder, byggnadskategori och ortstyp i övrigt klassindelas på sätt anges i bilaga 8.

Tabell för omräkningsfaktor för annan industri än elproduktionsenhet (IO-tabell) skall utformas och värdefaktorn ålder klassindelas på sätt anges i bilaga 10. Förordning (1993:1044).

13 §

Riktvärdet för värderingsenhet omfattande industribyggnader och övriga byggnader värderade enligt produktionskostnadsmetoden bestäms och redovisas enligt följande formel.

R = 0,75 x Å x F

där R = riktvärdet, Å = återanskaffningskostnaden enligt 5 kap. 6 § andra stycket

fastighetstaxeringslagen (1979:1152) och F = nedräkningsfaktor enligt IN-tabell.

Förordning (1993:1044).

Åkermark och betesmark

14 §

För åkermark och betesmark skall upprättas sex relationstabeller (J-tabeller) och en tabell över storleksfaktorer för åker- och betesmark (JS-tabell). J-tabellerna skall utvisa relativa hektarvärden av åkermark vid skilda förhållanden beträffande värdefaktorerna beskaffenhet och dränering och av betesmark vid olika beskaffenhet. De relativa värdena i J-tabellerna skall bestämmas i en värdenivå vid vilken ett hektar åkermark enligt 13 kap. 2 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) har ett värde av 1 000 kronor. JS-tabellen skall utvisa storleksfaktorn vid skilda förhållanden beträffande värdefaktorn storlek och för olika grader av storleksinverkan. Storleksfaktorn skall vara 1.0, då värderingsenhetens areal är 10 hektar eller mer.

Det skall finnas 28 skilda värdenivåer för åker- och betesmark. De erhålls genom att relativvärdena i en J-tabell multipliceras med J-nivåfaktorer. Dessa skall vara 1.0, 1.5, 2.0, 2.5, 3.0, 3.5, 4.0, 4.5, 5.0, 6.0, 7.0, 8.0, 9.0, 10.0, 11.0, 12.0, 14.0, 16.0, 18.0, 20.0, 22.0, 24.0, 26.0, 28.0, 30.0, 35.0, 40.0 och 45.0.

J-tabell nr 1 (tabell J1) skall användas då värdenivån bestäms av J-nivåfaktorern a 1.0--5.0, tabell J2 av faktorerna 6.0--9.0, tabell J3 av faktorerna 10.0--18.0, tabell J4 av faktorerna 20.0--28.0, tabell J5 av faktorerna 30.0--35.0 och tabell J6 av faktorerna 40.0--45.0.

J-tabeller skall utformas och värdefaktorerna beskaffenhet och dränering klassindelas på sätt framgår av bilaga 4. JS-tabellen skall utformas och värdefaktorn storlek klassindelas på sätt framgår av bilaga 4 för de däri angivna graderna av storleksinverkan. Förordning (1991:1262).

14 a §

Riktvärden för värderingsenheter omfattande åkermark eller betesmark bestäms och redovisas enligt följande formel.

R = N X Fj X A X S

där R = riktvärdet, N = J-nivåfaktorn för värdeområdet, Fj = relativa hektarvärdet enligt J-tabell vid tillämplig beskaffenhet och dränering för åkermark och tillämplig beskaffenhet för betesmark, A = areal i hektar av värderingsenheten och S = storleksfaktorn enligt JS-tabellen vid tillämplig areal och grad av storleksinverkan. Förordning (1991:1262).

Skogsmark

15 §

För skogsmark omfattande mindre än 20 hektar skall upprättas en relationstabell (skogstabell M) och en tabell över storleksfaktorer för skogsmark. Skogstabell M skall ange relativa hektarvärden av skogsmark belägen i olika delar av landet och vid skilda förhållanden beträffande värdefaktorn virkesförråd. De relativa värdena i skogstabell M skall bestämmas i en värdenivå vid vilken ett hektar genomsnittlig skogsmark enligt 14 kap. 2 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) har ett värde av 1 000 kronor. Med genomsnittlig skog skall avses skogsmark tillhörande godhetsklass C och kostnadsklass 5. Genomsnittsskogen antas sakna lövträd medan virkesförråd barrträd och grovskogsprocent i olika regioner skall antas uppgå till följande belopp.

Region Virkesförråd Grovskogs-

barrträd procent

skogskubik-

meter per hektar

1 Gotlands, Jämtlands, 65 35 Västerbotten och Norrbottens län

2 Kopparbergs, Gävleborgs 105 45 och Västernorrlands län

3 Stockholms, Uppsala, 115 55 Södermanlands, Östergötlands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro och Västmanlands län

4 Jönköpings, Kronobergs 135 55 och Kalmar län

5 Blekinge, Kristianstads, 115 55 Malmöhus och Hallands län

Tabellen över storleksfaktorer för skogsmark skall utvisa storleksfaktorns storlek vid skilda förhållanden beträffande skogsmarkens areal och värdeområdets belägenhet.

Det skall finnas 28 skilda värdenivåer för skogsmark. De erhålls genom att relativvärdena i skogstabell M multipliceras med skogsnivåfaktorer.

Dessa skall vara 1.0, 1.5, 2.0, 2.5, 3.0, 3.5, 4.0, 4.5, 5.0, 6.0, 7.0, 8.0, 9.0, 10.0, 11.0, 12.0, 14.0, 16.0, 18.0, 20.0, 22.0, 24.0, 26.0, 28.0, 30.0, 35.0, 40.0 och 45.0.

Skogstabell M skall utformas och värdefaktorerna läge och virkesförråd klassindelas på sätt framgår av bilaga 5a. Tabellen över storleksfaktorer för skogsmark skall utformas och faktorerna för areal och värdeområdets belägenhet klassindelas på sätt framgår av bilaga 5a.

Förordning (1991:1262).

15 a §

Riktvärde för en värderingsenhet skogsmark omfattande mindre än 20 hektar bestäms och redovisas enligt följande formel.

R = N X Fm X A X S

där R = riktvärdet, N = skogsnivåfaktorn för värdeområdet, Fm = relativa hektarvärdet enligt skogstabell M vid tillämplig virkesförrådsklass och värdeområdets belägenhet, A = areal i hektar av värderingsenheten och S = storleksfaktorn enligt tabellen över storleksfaktorer för skogsmark vid tillämplig areal och värdeområdets belägenhet. Förordning (1991:1262).

16 §

För skogsmark omfattande minst 20 hektar skall upprättas fem tabeller över beräkningskonstanter (skogstabeller S) för var och en av de i 15 § angivna fem regionerna. Skogstabell S skall utvisa de konstanter som inom varje region erfordras för att beräkna relativa hektarvärden vid skilda förhållanden beträffande värdefaktorerna godhet och kostnad. De fem konstanterna är värdet per hektar kalmark och värdena av grova barrträd, klena barrträd, bok och ek samt övriga lövträd i kronor per skogskubikmeter. Konstanterna skall bestämmas med utgångspunkt i en värdenivå vid vilken ett hektar genomsnittlig skogsmark enligt 14 kap. 2 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) har ett värde av 1 000 kronor. Vad som därvid skall menas med genomsnittlig skogsmark anges i 15 §.

Det skall finns 28 skilda värdenivåer för skogsmark. De erhålls genom att de med ledning av skogstabell S beräknade relativvärdena multipliceras med de i 15 § angivna skogsnivåfaktorerna.