Förordning (2013:252) om stora förbränningsanläggningar

1 §

Denna förordning innehåller bestämmelser om försiktighetsmått för stora förbränningsanläggningar. Förordningen är meddelad med stöd av 9 kap. 5 § miljöbalken i fråga om 16-19, 21-24, 26-34, 36-82, 86, 88, 91 och 94 §§ och i övrigt med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen. Definitioner

2 §

I denna förordning avses med bränsle: ett fast, flytande eller gasformigt brännbart material, naturgas: naturligt förekommande metan med högst 20 volymprocent ädelgaser och andra beståndsdelar, och raffineringsrestbränsle: en destillations- eller omvandlingsrest från råoljeraffinering som används i ett raffinaderi för raffinaderiets egen förbrukning.

3 §

Med biomassa avses i denna förordning 1. vegetabiliskt material som kommer från jord- eller skogsbruk och som kan användas som bränsle för utvinning av materialets energiinnehåll, 2. vegetabiliskt jord- eller skogsbruksavfall, 3. vegetabiliskt avfall från livsmedelsindustrin, om den energi som alstras vid förbränningen tas till vara, 4. vegetabiliskt fiberhaltigt avfall som har uppkommit vid produktion av nyfiberpappersmassa eller vid pappersproduktion från massa, om avfallet samförbränns på produktionsplatsen och den energi som alstras vid förbränningen tas till vara, 5. korkavfall, och 6. träavfall, dock inte träavfall som kan innehålla organiska halogenföreningar eller tungmetaller till följd av behandling med träskyddsmedel eller till följd av ytbehandling.

4 §

Med tillstånd avses i denna förordning ett tillstånd som har getts enligt miljöbalken eller föreskrifter som har meddelats med stöd av miljöbalken eller enligt motsvarande äldre bestämmelser.

5 §

I denna förordning avses med förbränningsanläggning: teknisk utrustning i vilken ett eller flera bränslen oxideras för att den frigjorda energin ska kunna utnyttjas, och flerbränsleanläggning: förbränningsanläggning där två eller flera typer av bränslen används samtidigt eller växelvis.

6 §

Med stor förbränningsanläggning avses i denna förordning en förbränningsanläggning där den sammanlagda installerade tillförda effekten är 50 megawatt eller större. Bestämmelser som innebär att flera förbränningsanläggningar tillsammans kan anses vara en stor förbränningsanläggning finns i 36 §.

7 §

Med anläggningseffekten avses i denna förordning den stora förbränningsanläggningens sammanlagda installerade tillförda effekt.

8 §

Med 2013-anläggning avses i denna förordning en stor förbränningsanläggning som har tagits i drift före den 7 januari 2014, om anläggningen före den 7 januari 2013 omfattades av ett tillstånd eller av en fullgjord och fullständig ansökan om tillstånd.

9 §

Med 2002-anläggning avses i denna förordning en 2013-anläggning som 1. fick sitt första tillstånd före den 27 november 2002 och har tagits i drift före den 27 november 2003, eller 2. omfattas av en komplett ansökan om tillstånd som gavs in till tillståndsmyndigheten före den 27 november 2002 och har tagits i drift före den 27 november 2003.

10 §

Med 1987-anläggning avses i denna förordning en 2013-anläggning som fick sitt första tillstånd före den 1 juli 1987.

11 §

Med ny förbränningsanläggning avses i denna förordning en stor förbränningsanläggning som inte är en 2013-anläggning.

12 §

I denna förordning avses med CEN-standard: en standard som har tagits fram av Europeiska standardiseringsorganisationen, och ISO-standard: en standard som har tagits fram av Internationella standardiseringsorganisationen.

13 §

I denna förordning avses med drifttimmar: den tid uttryckt i timmar under vilken en förbränningsanläggning helt eller delvis är i drift och orsakar utsläpp till luften, med undantag för start- och stopperioder, ottomotor: en intern förbränningsmotor som arbetar enligt ottocykeln och där gnisttändning eller, i fråga om en tvåbränslemotor, kompressionständning används för förbränning av bränslet, skorsten: en konstruktion som innehåller en eller flera rökgaskanaler genom vilka rökgaser leds ut i luften, normal torr gas: torr rökgas normaliserad till temperaturen 273,15 kelvin och trycket 101,3 kilopascal, och ISO-verkningsgrad: verkningsgrad som är fastställd vid grundbelastningsbetingelser enligt en ISO-standard.

14 §

Med tillsynsmyndigheten avses i denna förordning den som enligt miljötillsynsförordningen (2011:13) utövar tillsyn över förbränningsanläggningen. Förordning (2020:650). Undantag från förordningen

15 §

Denna förordning ska inte tillämpas på 1. en förbränningsanläggning där förbränningsprodukterna används för direkt uppvärmning, torkning eller annan behandling av föremål eller material, 2. en förbränningsanläggning för rening av gaser genom förbränning och som inte används som separat förbränningsanläggning (efterförbränningsanläggning), 3. en anordning för regenerering av katalysatorer för katalytisk krackning, 4. en anordning för omvandling av vätesulfid till svavel, 5. en reaktor som används inom den kemiska industrin, 6. ett koksugnsblock, 7. en cowperapparat, 8. en teknisk anordning som används för att driva fordon, fartyg eller flygplan, 9. en gasturbin eller ottomotor som används på en offshoreplattform, eller 10. en förbränningsanläggning där det bränsle eller de bränslen som används utgörs av annat fast eller flytande avfall än sådant som avses i 3 § 2-6. Villkor i tillstånd och förelägganden

16 §

Denna förordning gäller utöver de villkor som gäller för verksamheten enligt en dom eller ett beslut om tillstånd eller ett föreläggande enligt miljöbalken eller motsvarande äldre bestämmelser. Krav på utsläpp genom en skorsten

17 §

Om rökgaser släpps ut i luften från en stor förbränningsanläggning, ska utsläppet ske kontrollerat genom en skorsten som har den höjd som behövs för att skydda människors hälsa och miljön. Förordning (2019:639). Driftstörningar och haverier i reningsutrustningen

18 §

Om det inträffar en driftstörning i reningsutrustningen eller om reningsutrustningen havererar, ska verksamhetsutövaren 1. se till att förbränningsanläggningen inte drivs utan fungerande reningsutrustning i mer än sammanlagt 120 timmar under en tolvmånadersperiod, och 2. underrätta tillsynsmyndigheten inom 48 timmar.

19 §

Om reningsutrustningen för utsläpp till luft av de föroreningar som regleras genom denna förordning havererar, ska verksamhetsutövaren 1. begränsa eller upphöra med driften, om den normala driften inte kan återupptas inom 24 timmar, eller 2. driva förbränningsanläggningen med bränslen som har ett lågt innehåll av föroreningar.

20 §

Tillsynsmyndigheten får ge dispens från tidsfristerna i 18 § första stycket 1 och 19 §, om 1. det behövs för att upprätthålla energiförsörjningen och detta behov är tvingande, eller 2. förbränningen annars skulle komma att ersättas med förbränning i en annan anläggning och detta skulle medföra större utsläpp av föroreningar. Kontinuerlig kontroll av utsläpp

21 §

Halterna av svaveldioxider, kväveoxider och stoft i rökgasen från en stor förbränningsanläggning ska mätas kontinuerligt, om anläggningseffekten är 100 megawatt eller större. Kontinuerlig mätning krävs dock inte 1. om förbränningsanläggningens återstående livslängd är kortare än 10 000 drifttimmar, 2. i fråga om svaveldioxid och stoft från förbränning av naturgas, 3. i fråga om svaveldioxid från förbränning av en olja vars innehåll av svavel är känt, om förbränningsanläggningen saknar utrustning för svavelrening, eller 4. i fråga om svaveldioxid från förbränning av biomassa, om verksamhetsutövaren kan visa att utsläppen av svaveldioxid under inga omständigheter kan överskrida det gällande begränsningsvärdet.

22 §

Halten av kolmonoxid i rökgasen från en stor förbränningsanläggning ska mätas kontinuerligt, om gasformigt bränsle används och anläggningseffekten är 100 megawatt eller större. Kontinuerlig mätning krävs dock inte, om förbränningsanläggningens återstående livslängd är kortare än 10 000 drifttimmar.

23 §

Om det krävs kontinuerlig mätning enligt 21 eller 22 §, ska mätningen omfatta också rökgasens syrehalt, temperatur, tryck och innehåll av vattenånga. Vattenångan behöver dock inte mätas kontinuerligt, om den insamlade rökgasen torkas innan den analyseras. Annan kontroll av utsläpp

24 §

Om det inte krävs kontinuerlig mätning enligt 21 eller 22 §, ska 1. halterna av svaveldioxider, kväveoxider och stoft i rökgasen mätas minst en gång var sjätte månad, 2. halten av kolmonoxid i rökgasen mätas minst en gång var sjätte månad, om bränslet är gasformigt, och 3. utsläppen av totalkvicksilver via rökgasen mätas minst en gång varje år, om bränslet är stenkol eller brunkol. Trots första stycket 1 och 2 får en mätning göras vid den senare tidpunkt som inträffar när anläggningen har varit i drift under högst 700 drifttimmar sedan den föregående mätningen, dock aldrig senare än ett år efter den föregående mätningen. Förordning (2019:639).

25 §

Tillsynsmyndigheten får i fråga om svaveldioxider och kväveoxider ge dispens från mätkravet i 24 § 1. En dispens ska förenas med villkor om att utsläppen ska kontrolleras på annat sätt. En sådan kontroll ska överensstämma med en CEN-standard eller, om en sådan standard inte finns, en ISO-standard eller annan internationell eller nationell standard för att säkerställa att en likvärdig vetenskaplig kvalitet uppnås. Förordning (2016:662). Kvalitetssäkring av utsläppskontrollen

26 §

Utsläppskontroll enligt denna förordning ska ske på ett sätt som överensstämmer med relevanta och aktuella CEN-standarder i fråga om 1. provtagning och analys av föroreningar, 2. mätning av driftsparametrar, 3. kvalitetssäkring av automatiska mätsystem, och 4. metoder för referensmätning för att kalibrera automatiska mätsystem. Om det inte finns någon relevant och aktuell CEN-standard, ska kontrollen ske på ett sätt som har en likvärdig vetenskaplig kvalitet och överensstämmer med en ISO-standard eller annan internationell eller nationell standard.

27 §

Automatiska mätsystem som används för utsläppskontrollen ska minst en gång varje år kontrolleras genom parallella mätningar med referensmätmetoder.

28 §

Verksamhetsutövaren ska underrätta tillsynsmyndigheten om resultaten från kontroller av automatiska mätsystem enligt 27 §.

29 §

Automatiska mätsystem ska vara så konstruerade att vid ett begränsningsvärde som enligt denna förordning avser genomsnitt under ett dygn är mätosäkerheten, uttryckt som 95-procentigt konfidensintervall för enskilda mätvärden, i fråga om 1. kolmonoxid högst 10 procent av begränsningsvärdet, 2. svaveldioxid högst 20 procent av begränsningsvärdet, 3. kväveoxider högst 20 procent av begränsningsvärdet, och 4. stoft högst 30 procentandelar av begränsningsvärdet.

30 §

Genomsnittsvärden för timmar, dygn och månader ska valideras för mätosäkerhet genom att multiplicera uppmätta genomsnittsvärden i fråga om 1. kolmonoxid med 0,90, 2. svaveldioxid med 0,80, 3. kväveoxider med 0,80, och 4. stoft med 0,70. Dessa validerade värden är de värden som ska jämföras med begränsningsvärdena.

31 §

Om fler än tre timmedelvärden under ett dygn är ogiltiga på grund av att ett automatiskt mätsystem inte fungerar eller på grund av underhåll, ska alla värden under det dygnet anses vara ogiltiga.

32 §

Om alla värden under fler än tio dygn är ogiltiga enligt 31 §, ska verksamhetsutövaren vidta de åtgärder som är lämpliga för att förbättra det automatiska mätsystemets tillförlitlighet.

33 §

Mätresultat som tas fram för utsläppskontrollen enligt denna förordning ska registreras, bearbetas och presenteras på ett sätt som gör det möjligt för tillsynsmyndigheten att kontrollera att krav enligt denna förordning för utsläpp till luft följs. Provtagnings- och mätpunkter

34 §

Om placeringen av provtagnings- och mätpunkter inte är bestämd i ett tillstånd för en stor förbränningsanläggning, ska den som driver anläggningen föreslå en placering och lämna förslaget till tillsynsmyndigheten.

35 §

I ett ärende som avses i 34 § ska tillsynsmyndigheten besluta var provtagnings- och mätpunkter ska vara placerade samt förelägga verksamhetsutövaren att följa beslutet. Sammanlagda utsläpp från flera förbränningsanläggningar

36 §

Vid tillämpningen av denna förordning ska två eller flera separata förbränningsanläggningar anses vara en enda förbränningsanläggning, om 1. rökgaser från förbränningsanläggningarna släpps ut genom en gemensam skorsten, eller 2. förbränningsanläggningarna har fått sina första tillstånd den 30 juni 1987 eller senare och är installerade så att det med hänsyn till de tekniska och ekonomiska förutsättningarna skulle vara möjligt att släppa ut rökgaser från förbränningsanläggningarna genom en gemensam skorsten. Om flera förbränningsanläggningar enligt första stycket ska anses vara en enda förbränningsanläggning, ska summan av förbränningsanläggningarnas kapaciteter läggas till grund för beräkningen av den sammanlagda förbränningsanläggningens totala installerade tillförda effekt. Förbränningsanläggningar med en installerad tillförd effekt som är mindre än 15 megawatt ska dock inte ingå i beräkningen. Begränsningsvärden och beräkning av utsläpp

37 §

Begränsningsvärdena i 44-73 §§ gäller för utsläpp från varje skorsten som enligt 36 § första stycket 1 är gemensam för en eller flera förbränningsanläggningar samt för de sammanlagda utsläpp från flera skorstenar som det enligt 36 § första stycket 2 vore möjligt att släppa ut genom en gemensam skorsten. Bestämmelser om begränsningsvärden för flerbränsleanläggningar finns i 74-79 §§. Bestämmelser om begränsningsvärdenas tillämpning på förbränningsanläggningar som ändras finns i 80 och 81 §§.

38 §

De begränsningsvärden som med hänsyn till anläggningseffekten gäller enligt 44-73 §§ ska i fråga om en sådan sammanlagd förbränningsanläggning som avses i 36 § tillämpas på hela förbränningsanläggningen inklusive de enskilda förbränningsanläggningar som inte ingått i beräkningen enligt 36 §.

39 §

Begränsningsvärdena i 44-74 §§ gäller inte stationära dieselmotorer eller återvinningspannor inom massaindustrin.

40 §

Vid tillämpningen av 44-73 §§ ska beräkningen av utsläpp ske så att värdena motsvarar de värden som gäller för normal torr gas vid 1. syrehalten 6 procent, om bränslet är ett fast bränsle, 2. syrehalten 3 procent, om bränslet är flytande eller gasformigt och inte används i en gasturbin eller ottomotor, och 3. syrehalten 15 procent, om bränslet är flytande eller gasformigt och används i en gasturbin eller ottomotor. Krav för utsläpp till luft

41 §

För ett kalenderår ska det anses att ett krav för utsläpp till luft enligt begränsningsvärdena i denna förordning följs, om kontinuerliga mätningar av utsläppen under förbränningsanläggningens faktiska drifttid det kalenderåret visar att 1. inget validerat månadsmedelvärde överskrider begränsningsvärdet, 2. inget validerat dygnsmedelvärde överskrider 110 procent av begränsningsvärdet, 3. minst 95 procent av de validerade timmedelvärdena understiger 200 procent av begränsningsvärdet, och 4. inget dygnsmedelvärde överstiger 150 procent av begränsningsvärdet, om bränslet är kol i förbränningsanläggningens alla pannor och ingen av pannorna har en installerad tillförd effekt som överstiger 50 megawatt.

42 §

I beräkningen av de medelvärden som avses i 41 § ska det inte ingå mätvärden som har uppmätts under 1. en dispensperiod som avses i 82 eller 83 §, 2. en period som avses i 18, 19 eller 20 § då förbränningsanläggningens reningsutrustning havererat eller det inträffat en driftstörning, eller 3. en start- eller stopperiod.

43 §

Om det inte krävs kontinuerliga mätningar av utsläppen, ska det anses att ett krav för utsläpp till luft som gäller för en stor förbränningsanläggning följs, om resultaten från varje serie mätningar eller från de andra förfaranden som används för att kontrollera utsläppen visar att begränsningsvärdena inte har överskridits. Svaveldioxid från 2013-anläggningar

44 §

Från en 2013-anläggning med biomassa som bränsle får det inte släppas ut mer än 200 milligram svaveldioxid per kubikmeter normal torr gas.

45 §

Från en 2013-anläggning med torv som bränsle får det inte släppas ut 1. mer än 200 milligram svaveldioxid per kubikmeter normal torr gas, om anläggningseffekten är större än 300 megawatt, eller 2. mer än 300 milligram svaveldioxid per kubikmeter normal torr gas, om anläggningseffekten inte överstiger 300 megawatt.

46 §

Från en 2013-anläggning med ett annat fast bränsle än biomassa eller torv får det inte släppas ut 1. mer än 200 milligram svaveldioxid per kubikmeter normal torr gas, om anläggningseffekten är större än 300 megawatt, 2. mer än 250 milligram svaveldioxid per kubikmeter normal torr gas, om anläggningseffekten är större än 100 megawatt men inte överstiger 300 megawatt, eller 3. mer än 400 milligram svaveldioxid per kubikmeter normal torr gas, om anläggningseffekten inte överstiger 100 megawatt.

47 §

Från en 2013-anläggning med flytande bränsle får det inte släppas ut 1. mer än 200 milligram svaveldioxid per kubikmeter normal torr gas, om anläggningseffekten är större än 300 megawatt, 2. mer än 250 milligram svaveldioxid per kubikmeter normal torr gas, om anläggningseffekten är större än 100 megawatt men inte överstiger 300 megawatt, eller 3. mer än 350 milligram svaveldioxid per kubikmeter normal torr gas, om anläggningseffekten inte överstiger 100 megawatt. Första stycket gäller inte gasturbiner eller ottomotorer.

48 §

Trots 44-47 §§ får svaveldioxid släppas ut från en 2002-anläggning som inte är i drift mer än 1 500 timmar per år beräknat som ett rullande medelvärde under en femårsperiod om utsläppen uppgår till 1. högst 800 milligram svaveldioxid per kubikmeter normal torr gas, om bränslet är fast, 2. högst 400 milligram svaveldioxid per kubikmeter normal torr gas, om bränslet är flytande och anläggningseffekten är större än 300 megawatt, eller 3. högst 850 milligram svaveldioxid per kubikmeter normal torr gas, om bränslet är flytande och anläggningseffekten inte överstiger 300 megawatt. Första stycket får tillämpas även på utsläpp från en del av en 2002-anläggning, om 1. rökgaserna från förbränningsanläggningsdelen leds ut genom en eller flera rökgaskanaler genom en gemensam skorsten, och 2. utsläppen genom var och en av rökgaskanalerna mäts separat. Första stycket gäller inte gasturbiner och ottomotorer.

49 §

Från en 2013-anläggning med gas som bränsle får det inte släppas ut 1. mer än 5 milligram svaveldioxid per kubikmeter normal torr gas, om bränslet är en flytande gas, 2. mer än 400 milligram svaveldioxid per kubikmeter normal torr gas, om bränslet är en gas med lågt värmevärde från en koksugn, 3. mer än 200 milligram svaveldioxid per kubikmeter normal torr gas, om bränslet är en gas med lågt värmevärde från en masugn, eller 4. mer än 35 milligram svaveldioxid per kubikmeter normal torr gas, om bränslet är någon annan gas än de som avses i 1-3. Trots första stycket får 800 milligram svaveldioxid per kubikmeter normal torr gas släppas ut från en 2002-anläggning, om bränslet är en gas med lågt värmevärde från förgasning av raffinaderirestprodukter. Första stycket gäller inte gasturbiner eller ottomotorer. Svaveldioxid från nya förbränningsanläggningar

50 §